Det som gör dig annorlunda gör dig stark

Min bakgrund

Det har alltid varit svårt för mig att passa in. För det första har jag mycket variation i min bakgrund. Vanligtvis säger jag att jag är italiensk, svensk och amerikansk. Jag är också hälften ashkenazi, hälften sefardi. Det finns mer i min bakgrund än så och det är en lång historia om hur det slutade med att jag föddes i Sverige. Min pappa är född i Stockholm, men båda hans föräldrar är från USA. Min farfars föräldrar kom från Polen och Ryssland (några av dem från områden i dagens Ukraina) och min morfars föräldrar och farföräldrar flydde från Berlin till Amerika 1938. Mina morföräldrar träffades i Amerika men flyttade till Stockholm 1975, när min farfar fick ett jobb som kantor för den judiska församlingen, där min pappa och hans syskon föddes och växte upp.

På min mammas sida är det en annan historia. Min mamma föddes i Verona, Italien. Hennes far föddes i Iran och flyttade med sin familj på tolv till Israel, kort efter att staten förklarades 1948. Min mormor föddes utanför Venedig i Italien som den äldsta av två. Hennes far tillbringade till och med tid i ett fångläger under kriget och gjorde motstånd mot fascisterna. Hon och hennes yngre syster växte upp som katoliker, men när min mormor var i tjugoårsåldern bestämde hon sig för att konvertera till judendomen. Min farfar flyttade till Italien med några av sina bröder för att importera persiska mattor, där han träffade min mormor i hennes hemstad Mestre. Hans pickup linje var att han var persisk kunglighet, men när hon fick reda på att han var jude gillade hon honom ännu mer. De flyttade till Verona, där min mamma och hennes syskon växte upp.

Min mamma träffade min pappa när hon åkte till Stockholm för ett ettårigt program för judiska studier. Jag föddes i Stockholm men vid två års ålder flyttade jag och mina föräldrar till Göteborg, på Sveriges västkust, när min pappa fick jobb i den judiska församlingen här och min mamma började jobba på det judiska dagiset. Min syster föddes här när jag var fyra ½ och vi växte båda upp med judendomen som en stor del av våra liv. Jag gick både på ett judiskt dagis och skola i Göteborg fram till elva års ålder. Hemma åt vi shabbatmiddag varje vecka och firade alla judiska högtider i Göteborgs stora synagoga. Min far arbetar som Maggid i den judiska församlingen och min mamma som lärare på den judiska skolan, och många av mina släktingar är också rätt engagerade i deras församlingar. Jag har fina minnen från min tid på den judiska skolan, olika judiska sommarläger och Bat Mitzvah-studier och det är tack vare den judiska församlingen som jag har kunnat träffa människor från hela världen.

Att vara jude i Sverige

Ändå har jag haft mina svårigheter inom församlingen. Större delen av min barndom kände jag inte att jag passade in med de andra judiska barnen, eftersom jag inte har svensk-judisk bakgrund. Församlingen och särskilt den judiska skolan är väldigt små och när vi växte upp med samma människor var det svårt att få nya vänner. Som barn var jag alltid väldigt blyg och känslig och kände mig många gånger sårad och utestängd av de andra barnen. Jag kände aldrig att jag kunde bilda långvariga vänskaper inom den judiska församlingen, men det var inte lätt att få vänner utanför församlingen heller. Att vara öppen om min judiska identitet och hålla kosher i icke-judiska skolor var ganska utmanande. Mina klasskamrater frågade ofta varför jag åt som jag gjorde. Jag var redan lite av en outsider eftersom jag hade olika intressen och klädstil, och min starka judiska identitet gjorde det inte lättare att passa in. Jag kände mig ensam i många år.

Så småningom började saker förändras. Jag började gymnasiet och hittade äntligen människor som var mer mogna och förstod min judiska bakgrund. Jag trodde länge att jag var för annorlunda för att passa in någonstans och jag känner fortfarande så ibland. Men när jag bytte miljö och folk blev mer mogna kändes det inte lika omöjligt att hitta min plats. När jag mognar tillsammans med mina kamrater insåg jag att det inte alltid är lika viktigt att passa in som att känna sig tillfreds med sig själv. Känslan av att inte tillhöra är också något som det judiska folket har kämpat med ända från början. I grunden handlar judendomen om enigheten hos ett folk som har blivit utfrysta, mördade och förvisade för att vara annorlunda. Det som judar har gått igenom är fruktansvärt, men det är åtminstone för mig en tröst att känna till mitt folks kamp. Jag känner mig mindre ensam.

Reflektioner över min framtid

När jag snart närmar mig vuxen ålder har jag börjat reflektera mer över min framtid och judiska identitet. Jag känner mig fortfarande ganska osäker på vad jag vill göra efter gymnasiet och det har fått mig att känna mig rätt orolig. Med tanke på den pågående situationen i Israel har jag inte känt mig lika trygg som jag brukade. Även om jag har haft turen att aldrig direkt ha mött antisemitism, förändrade kriget många saker för alla runt om i världen. Som jude kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur affischer och klistermärken som säger att man ska bojkotta Israel plötsligt dök upp runt min stad och på sociala medier var jag tvungen att ta många pauser på grund av överväldigande information. Som jag nämnde tidigare har jag alltid varit väldigt öppen med min judiska identitet, mestadels i icke-judiska skolor som jag gick på och aldrig tänkt så mycket på Davidsstjärna halsbandet som jag alltid bär runt halsen. Men eftersom situationen i Israel fortsatt att eskalera efter attacken den 7 oktober 2023, kände jag mig mer medveten om min identitet och började gömma mitt halsband under min tröja. Situationen i allmänhet påverkade mig mycket mentalt och fick mig speciellt att känna mig ensam och malplacerad.

I december samma år deltog jag i Limmud Festivalen i Birmingham och jag kände att sessionerna om konst och historia gjorde ett stort intryck på mig. Det var särskilt en session jag deltog i om konst som olika israeliska konstnärer hade gjort efter attacken den 7 oktober, och det hjälpte mig att hantera situationen mer och trösta mig. Jag råkade också på Kalejdoskopprojektet genom att skumma igenom Limmud-programmet och det var så jag kom att skriva den här biografin.

För att tänka på annat försöker jag fokusera på mina hobbyer. Jag har börjat fördjupa mig mer i den gotiska subkulturen, lyssna på mycket rockmusik och läsa oftare. Men min favorit sak att göra är att rita. Jag har ritat sedan jag var liten, men det var inte förrän för några år sedan som jag började ta min passion på större allvar. Bland mina vänner är jag känd som “den konstnärliga” och om du någonsin ser mig kommer jag med största sannolikhet att ha en penna och en skissbok i händerna. När jag reflekterar över min framtid är jag ännu inte säker på vilken väg jag vill ta i livet, men jag har funderat på att göra en konstnärlig karriär. Utöver det skulle jag vilja se olika delar av världen och det skulle vara intressant att flytta bort från Sverige och upptäcka olika kulturer. Jag älskar kultur och språk, och eftersom jag talar tre språk och har en stor variation i min bakgrund, är jag nyfiken på att se vilka möjligheter som kan komma från detta.

När det gäller min judiska identitet kan jag inte föreställa mig att det inte är en del av min framtid. Det senaste året känner jag att jag har kopplat till judendomen på ett annat sätt. Som barn kände jag att det att vara jude ofta handlade om att följa regler, som att hålla kosher och fira högtider. Men under tiden som jag växer inser jag att det för mig finns en mycket djupare mening med judendomen och att vara en ung judisk vuxen tror jag handlar om att bestämma mig för hur jag vill leva ett judiskt liv. Jag kan se mig själv följa de delar av judendomen jag känner mig mest kopplad till, istället för att göra saker för att de är en skyldighet. Jag ser fram emot att lära mig nya saker och följa judendomen på mitt eget sätt och på mina egna villkor.